Snön faller som tegelstenar mot marken. Den vita kylan kryper in i märg och ben och lämnar ingen värme ofördärvad. Men i det gråbleka hyreshuset uppe på kullen, fem minuter från centrum i den lilla staden Vänn, tre trappor upp och in i ett modernt inrett hem, spred sig en annan sorts kyla som inte kom av den här kalla årstiden. I ett mörkt rum, hopkrupen i ett hörn, där satt Johnny. Han är sjutton år. Han är en riktig 'karlakarl' enligt omvärlden. Händig, driftig, manlig. Men mest av allt var han overkligt snygg. Han hade ögon som var drömska, hår som svajade i vinden, ett så finmejslat ansikte att man kunde tro att han var en levande romersk byst. Men mer än allt annat så hade han en snygg kropp. Han var muskulös och fast. En anatomisk uppenbarelse.
"Så jag får skylla mig själv." Viskade han ut i mörkret. "Det är mitt eget fel." Han skulle kunna säga att han var van vid det här laget, men det gjorde det inte enklare att leva med. Det hade börjat nästan över en natt. Flickorna i klassen hade börjat titta annorlunda på honom. När de första flickorna nöp honom i baken så blev han skärrad, förvånad, ja, överraskad. Flickorna fnittrade mot honom och sprang iväg men han stod kvar där och kände sig olustig. "Varför?" tänkte han för sig själv redan då.
När han blev äldre blev det bara värre. Det som kunde tyckas ha varit oskyldigt nypande hamnade i gränslandet mot det aggressiva. Nu kunde han tacka sig lycklig om han slapp bli upptryckt mot väggen i skolan av grupper av pilska kvinnor som kupade sina händer mellan hans ben. De brukar stå så nära att han kan känna lukten av deras varma andedräkt. Bara tanken av deras mintaktiga, varma andedräkt spred rysningar av obehag genom hans kropp och han kunde aldrig borsta tänderna med något som ens påminde om mint utan att få kväljningar. Inte heller var han ensam om det.
De andra killarna i skolan, hans nära vänner och hans bekanta, alla upplevde samma sak. Alla blev trakasserade av tjejerna. Det var "normen" sa man. Det spelade ingen roll om man gick till sina lärare, ens rektor, ibland inte ens till sina föräldrar. Man fick alltid svar som bit för bit verkade frysa hjärtat till is: "Men de skämtar bara.", "Flickor är sådana.", "Ta det med en nypa salt, lilla du." Allt medan man ständigt har ångest över att gå till den plats där man borde känna sig säker nog att lära sig om livet. Men det enda man lär sig i skolan i den lilla staden Vänn är att härda ut och sakta men säkert få sin hoppfullhet om ett bättre liv dränerat, ens kropp utnyttjad av skolans flickor och ens rättigheter som människa trampad på.
Varje dag slutade ungefär på samma sätt. Han höll god min i skolan, hemma, god min vid matbordet på kvällen. Men när han var ensam på sitt rum satt han hopkrupen i sitt hörn i mörkret och försökte förtränga all sin ångest. Han försökte intala sig om att han fick skylla sig själv, det var något Han gjorde som var fel, att Han måste bli bättre på något sätt. I alla fall så var det så han hade kommit att resonera. Men under de senaste sex månaderna hade det blivit svårare att hålla god min. Allt tack vare den där festen han gick på den där nästan exotiskt varma dagen i Juli.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar